Jag är besviken, arg, bitter och förbannad. Mest på mig själv, men även på dig. På situationen. Förväntningar och förhoppningar.

Återigen kastade jag mig rakt in i historia, oskriven.
Men jag lär mig väl? Tids nog. I framtiden.

Fram tills dess lever jag på hoppet.

Och imorgon när vi går ut och springer är det dig jag ser framför mig när orken tryter, det är med ditt leende jag samlar kraften till att springa dom där sista stegen. Så jag tänker fortsätta hoppas, och önska.
För att låta tiden utvisa. Jag vill, jag kan, jag ska!
Måste bara lista ut hur!