Lördag

När klockan ringde 6.15 hade vi gott om tid. Hur vi därifrån hamnade 30 minuter efter i tids-schemat är en gåta.
Väl framme i stallet lastade vi in allting som skulle med Miranda till Mikaela och sedan var det knappt 30 minuter kvar tills färjans avgång, och då var inte ens hästen lastad.

Jag borstade av Miranda som snabbast och drog på transportskydden. Hon tycker skydden till bakbenen är lite obehagliga precis när man sätter på dom och tar första stegen så jag tar alltid ett skydd i taget och låter henne sedan gå ett steg per bakben innan vi kliver iväg mot transporten.
Lelle höll därför i Miranda under tiden, och låter mig därmed bevittna honom "åka" efter häst och Mirandra "dra" iväg med någon för första gången  
Vi pratar alltså om hästen som normalt är så väluppfostrad att William kan "leda" henne.

Detta i sin tur resulterade i att jag var tvungen att ändra rutninen i lastningen. Vilket i sin tur resulterade i att Miranda inte tänkte gå in!
Tack och lov så var Lisel på plats och kunde leda in henne. Iväg kom vi och med färjan hann vi, med 5 minuters marginal var vi på plats!



Angående lastningen så har jag alltid haft Alex eller Maria med på plats och det har fungerat problemfritt när dom har ledit på henne och jag stått bakom för att stänga efteråt, Miranda hyser sådan respekt för mig att hon inte tänker annat än rakt in om jag driver, varför detta inte går när jag leder har jag inte funderat över. Och eftersom vi så sällan transporterar är det heller inget problem.


Väl på färjan tänkte jag som den omtänksamma matte jag är bjuda på ett äpple! Jag får trösta mig med att tanken åtminstone var god.
Miranda svarade med en ilsken gnäggning när jag öppnade skötardörren på släpet och skulle verkligen inte ha något äpple! Hon skulle ut och det pronto!
Nu är inte Miranda en sådan som försöker kasta sig ut, utan hon berättade detta med sina ögon och sitt kroppsspråk.
Det var bara att stänga dörren och gå tillbaka in i bilen igen. För att sedan spendera 10 minuters färjetid med vinglande ekipage, Miranda stod nämligen inte stilla och både bil och släp gungade turen över.

Resten av turen gick utan problem, det var lätt att hitta och Miranda stod stilla så gott som hela turen, hon började trampa omkring lite när vi åkte av motorvägen och i några mil låg på gamla byvägar. Kringelkrokar så att säga.

     

Våra enda missöden var när vi närmar oss målet och bensinen börjar ta slut.
Problemet blir då inte att hitta en bensinstation, vilket var nog så spännande bara det, utan hur man tankar med kontanter och ett ca 3 meter högt häst-släp.
När station nummer ett har en maxhöjd på 3.10. Man chansar inte med ett lånesläp!
och station nummer 2 bara tar kort. Lärdom, åk inte 100 mil med endast kontanter!

  
Jag roade mig med att hjälpa herr röd och gunga ^^ 
 
Vårat ekipage som egentligen var ganska stort,
tills vi parkerade mellan tradarna. 

När vi väl kom fram var Miranda som vanligt stencool, vi lastade ur och hon fick gå raka vägen ut och bekanta sig med sina 2 nya kompisar. Vilket inte var några problem!


På hemresan lyckades vi ta fel avfart och fick en liten oplanerad sightseeing sådär i mörkret.
Som tur var ingen omväg, bara oplanerad.
Väl i Stockholm igen åkte vi raka vägen ut till stallet och ställde av släpet innan vi tog oss hem och intog nattens behövda sömn! (Klockan var över närmare 02.00 innan jag fick sluta ögonen)
Samanlagt åkte vi över 100 mil igår, lördag och ett tiotal fler därtill idag.

Söndagen
Vi kom fram till stallet strax efter halv 3 tiden och började lasta in restrerande saker, bland annat vagnen som Freja ska låna.
Allt som allt var söndagen en dag som mest gick åt till att sova, för när jag sedan kom hem efter att ha lämnat tillbaka släpet och packat in alla saker i rummet var jag så trött att sängen var det bästa jag sett på hela dagen!
Att dessutom slippa kvällspromenaden eftersom William var hos Alex gjorde min lycka fullständig!