Jag är helt övertygad om att jag lyckades sumpa någonting som betydde mycket för mig för att ha funnits under så kort tid. Men som påverkat mig och satt sina spår.
Detta redan på fredagenskvällen. Jag kunde helt enkelt inte vara tyst längre!
Om det var bra eller dåligt det kommer jag nog aldrig få reda på.
Efter att ha analyserat och inte kommit fram till någonting, grubblat och varit lite mer frustrerad och förbannad ändrade jag helt sonika åsikt.

Istället för att analysera andras beteende, beslutade jag mig för att se över mig själv.
Och insåg därmed för första gången sedan min värld rasade september 2010 att jag är tiotusen gånger bättre än vad jag trott och intalat mig själv!
Jag har alltid varit det, men någonstans på vägen glömde jag bort det, jag tappade hela mig själv. Konstigt nog var det så lite som krävdes för att sopa bort dammet ur ögonen och se igen.

Det känns dock helt overkligt att stå här idag, att känna lycka och frihet.
Viljan att sminka sig och synas i världen. Att vilja hitta på någonting och inte bara sitta hemma och fixerat följa en film, bara för att få dagen att passera.

Det är slut med sådant på ett tag nu.
Jag tror absolut att man behöver en paus ifrån allting ibland, men över ett år är för långt!