Jag pratar väldigt mycket, ältar allt för länge.
Vänder på alla situationer. Hittar på ursäkter till alla svar. 
Det är en del av mig, och hur jag hanterar alla situtationer.

Lena för mig är svår att beskriva.
Jag mins första gången jag träffade henne, hur reserverad jag var.
Det tog ett år innan vi började prata "på riktigt" men det är först nu, dom sista månaderna hon verkligen blivit en del av mitt liv. Viktig!

Det är Lena jag ligger och pratar i telefon med halva nätterna, det är Lena som jag kan älta samma mening med 4000000 gånger utan att hon slutar lyssna och hon fortsätter analysera den med mig.
Det är Lena som peppar mig, hon är faktiskt (konstigt nog) den enda som kan säga vad som helst utan att jag skulle ta illa upp. Det spelar verkligen ingen roll.

Alla behöver en egen Lena.
Det är en känsla, en känsla jag inte kan beskriva fullt ut med ord.

Det är fel och säga stöttepelare, för det är inte vad hon är. Det är bara någonting speciellt med henne som berör.
Hon är viktig i mitt liv!