...Som:

• Intensiv.
• Öppen.
• Rak på.
• Tar plats.

Något att tänka på? Jag är krävande.

Det är så härligt, för jag blir bara mer och mer framåt för varje dag. Vet mer och mer vad jag vill ha.
Och dom som inte står kvar, dom försvinner helt enkelt.

Jag gråter, saknar och ältar. Och oavsett hur lång tid det tar går jag vidare, med en lärdom till i livet.
Mitt liv är som en bergochdalbana. Men vems liv är inte det?
Allting är inte en dans på rosor, jag lever inte i en fantasivärld.

Så varför ska jag ljuga och vara någon annan?
Det behövs inte! Jag behöver inte göra det.

Jag har extremt mycket toppar och dalar. Dalarna tar ganska hårt på mig, men när jag sen åker upp, virvlar allting till och ingenting är bättre.

Jag gillar det faktiskt, en del av mitt liv. Allting blir lättare med ålder. (det låter klyssigt jag vet)
Jag växer varje dag. Mognar.

Psykisk fas under inlärning!

Dagar som idag hatar jag mitt samvete.
Jag känner mig skyldig och elak.

Och det handlar inte om att vara elak mot någon, det handlar inte om att dom är dåliga. Utan det handlar om vad som är rätt för mig, vad som fungerar för mig.

Jag är inte övertygad om att detta är rätt väg att gå. Men andra alternativ var garanterat fel väg. Hade jag haft mera tid, men jag har inte tid.
Min tid kostar också. Mitt liv. JAG! Jag är viktig för mig.
Och det är min prioritet. Jag har offrat massor för andra, lagt ner all min energi.
Det krävdes bakslag och motgångar för att komma fram till detta. För att framhäva mig själv, för mig själv.

Det handlar inte om att någon är dålig, eller inte duger.
Men jag måste vara självisk då det är mig det handlar om.

Och jag hade ett mål, ett mål som i grunden var helt möjligt.
Nu ligger det bara lite längre fram i tiden...

Ytterligare en gammal text. När jag läser detta inser jag vad jag tagit mig igenom.
Hur långt jag faktiskt gått. Och hur långt jag kommit. 
Jag ligger inte längre ner, fine att jag gråter, fine att jag hatar.
Men jag står, och jag tar striden när den kommer, och lämnar med en vinst.


Worthless, Varsågod, be my guest.
Sparka på dom som redan ligger ner.
För vad vet du om psykisk smärta. Vad har du känt av den?
Att varje dag dra på sig en mask så ingen ser. Att ingen ha och prata med.
Att någon enstaka gång hittar de kryphålen innan du hinner laga dom, och krossar igenom hela bergsväggen. Knäcker dig totalt. Sparkar lite till, gnatar lite mera, klagar till fördärvet.

Jag försöker dagligen resa mig upp, gå igenom en dag till, vara en dag närmare slutet.
Hur mycket till ska jag orka.

Jag har ingenting absolut Ingenting medans du har allt.

För jag kämpar som en idiot, jag kravlar på stenad mark med blödandes knän och utan naglar kvar, ty jag andvänt de alla till att klättra upp och försöka gräva mig ut.
Förgäves, för där uppe står alltid någon till att sparka mig långt, långt ner igen, mycket längre än jag var först.

Och återigen måste jag resa mig upp, torka blodet och alla tårarna.
Möta dom alla med ett leende, och låtsas vara glad, få dom att tro att allt är bra. Att jag mår bra.
Att jag kommit över.
Hur ska jag göra det, då ängen blomstrade som aldrig förr.

Hur ska jag klara mig när ingen finns där att lita på. Ingen att prata om mina innersta hemligheter, min största smärta, min hemlighet så djupt inne i det dolda så inte ens jag vill titta där någonsin mera.

Samlandet av nya krafter som jag snart inte orkar mera, orkar inte torka tårarna, ser bara bloder rinna, och hoppet sakta försvinna.

För du har väl aldrig kännt smärta. Du har väl aldrig haft alla emot dig. Kämpat i de värsta motvindarna i de brantaste backarna i det djupaste vattnet.

Hur kan du veta hur det känns?

Jag skrev massor när jag var yngre. Tills en dag då jag bara slutade.
Jag har sparat allt jag någonsin skrivit och tänkte dela med mig av en text som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.


Då en människa blivit knäckt tillräckligt många gånger har hon lärt sig att stå upp för den hon är,- vad folk än kläcker ur sig och hur folk än beter sig.
Hur svårt det än är att visa sig stark och obrytbar.
Även då det kan ta tid och komma på hur man ska bemöta människor som kliver på en, så kommer hon en dag att lära sig det.
Den dagen kan hon gå vidare och fortsätta leva där hon var innan dom åter igen klev på henne.
Hon har då lärt sig att komma ytterligare ett steg längre än dem.
Genom att bemöta dem med sitt leende. Och en fråga..
Men vägen dit är inte enkel, och den är lång.

Då hon äntligen passerat, startar livet åter, denna gång för att slutföras.
Men livet i behåll och att själv bestämma över det och hennes kropp.

Då hon är fria att ta tag i dagen, Och bestämma hur just henns liv ska passera.
Då hon redan innan sin födelse valde sitt liv. Sina upplevelser. Och sina erfarenheter.
Alla misstag hon gjorde och kommer att göra.
Det var sådant hon valde innan hon Föddes till detta liv.

En männsika undrar så många gånger över sin mening i livet.
Den meningen visste Hon redan innan hon föddes.
Men då hon sedan placerades i sin familj glömde hon det,
för att åter igen minnas då hon ska bli ett med världen igen.

Detta långa men ändå korta liv hon skänktes är dock inte så långt som hon tycks tro.
Då hon ser jorden åldras varje sekund hon lever.

Tankar och funderingar.
Varför gör jag alltid allting tio gånger mer komplicerat än det är?

Jag vet så väl att jag måste göra en stor förändring i mitt liv. Jag måste kasta mig ut, utan vingar, utan någon som fångar mig.
Ta det där steget ut över stupet och se vart jag landar.

Så varför gör jag inte det?
Enkelt, jag har inte råd, jag har fortfarande ansvaret över Miranda, och jag har William att tänka på.
Jag är redo, för länge sedan egentligen att gå vidare, men jag har inte kunnat erkänna det för mig själv förrens nu.

Och mitt i allt detta träffar jag någon som lyckas låna en bit av mitt hjärta. Och återigen står jag på kanten och balanserar. Kluven, och önskar att jag kunde dela mig i två.


Jag är trött på mitt rum, trött på min vardag, trött på kristineberg, trött på Stockholm. Trött på samma gamla tunnelbana. Det är samma sak varje dag!

Jag vill se nytt, göra nytt. Göra som jag gjorde förut. Innan Miranda. Springa, hoppa, flyga. Drömma.


Jag ska bara ta reda på vart du står, jag ska lösa Miranda, jag ska trolla fram pengar, sen sticker jag!
Bort, bort bort... Så som jag planerat i alla dessa år.

Jag ska ut, jag ska stå på egna ben, jag ska lyckas jag ska nå fram!
Jag ska låta min dröm bli sann!


 

-När jag inte kommer på något annat gör jag såhär-
Vi lyckades nog få så gott som alla mina minspel på bild igår jag och Maria.

Självklart står Maria bakom kamera, i detta fall sitter.. ^^

 

Massa tankar i huvudet, idag.
Vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga, jag vill ha honom, frågan är om jag vill ha det.
Jag vill veta, frågan är om jag vill fråga.
Jag vill vänta, frågan är om jag har tålamod...

Jag ska fortsätta fundera på detta.

Facit, Dreams come tru, just not the way you thought the would...

Dom där jävla tårarna!

Jag skulle inte, jag skulle verkligen inte ha gjort det!
Sista veckan fick jag is i magen och magkänslan sa klart nej, ändå lyssnade jag inte på den.

Se vad jag gjort dig nu. Förlåt min älskade vän. Hur kunde jag överge dig så totalt?!
Jag trodde jag gjorde det bästa för dig, och nu mår ingen av oss bra.
Det skulle ju vara du och jag för evigt?

Jag vet inte hur jag ska välja, prioritera. Hur jag ska få ihop allting om du vänder tillbaka.
Hur jag ska hinna med.

Jag älskar dig, det tog flera månader att lära mig det, att acceptera det tog år.
Vi var aldrig rätt, men vi växte ihop till en.  

VARFÖR, varför, varför?
Förlåt mig, snälla du. Håll ut. Jag kommer snart...

..Jag tror, jag vet jag kan.

Jag Ska, imorgon är en ny dag!


Breth! And you will do it.
And you will get it...

Ett avslut ger möjlighet till ett nytt kapitel.
Med alla odds emot mig tänker jag genomföra det!


Peppande Tweet´s (inte mina)

    

Ett kapitel som varit nödvändigt att gå igenom.
Jag har förlorat många tårar i det.
Jag har känt smärta och saknad till färdärvelse.
Men jag har aldrig varit arg. Idag först såg jag dig för den du var.
Det vackra skimret försvann... Och som vanligt klarnar så mycket när man avslutat ytterligare en sak.

Jag är glad att jag frågade, jag är glad att du svarade! Trevligt, som den väluppfostrade människa du är.
Samtidigt som jag insåg att du inte är ett dugg bätttre. Jag gav mig själv rätten att hata dig idag, att faktiskt bli arg för att du gjorde som du gjorde.

Du är svag! Vek, och självisk! Jag är glad att du inte finns i mitt liv.

Men jag säger också tack för knuffen åt rätt håll. Tack för tiden du gav, glädjen jag fann. Styrkan jag samlade.

Jag kan aldrig hata dig, men jag tillåter mig själv ilska, och att vara förbannad. Om så bara för en minut här och var. För du är inte värd en enda tår till! Du var aldrig värd dom från första stund.
Och jag lärde mig den hårda vägen.

Men bara därför ser jag klart nu. Och jag vet vart jag ska.
Jag fick ett mål.
Jag vet exakt vad jag vill ha! Jag vet vad jag behöver.

Du var en lärare på vägen, en milstolpe jag inte hade klarat mig utan.