Jag skrev massor när jag var yngre. Tills en dag då jag bara slutade.
Jag har sparat allt jag någonsin skrivit och tänkte dela med mig av en text som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.


Då en människa blivit knäckt tillräckligt många gånger har hon lärt sig att stå upp för den hon är,- vad folk än kläcker ur sig och hur folk än beter sig.
Hur svårt det än är att visa sig stark och obrytbar.
Även då det kan ta tid och komma på hur man ska bemöta människor som kliver på en, så kommer hon en dag att lära sig det.
Den dagen kan hon gå vidare och fortsätta leva där hon var innan dom åter igen klev på henne.
Hon har då lärt sig att komma ytterligare ett steg längre än dem.
Genom att bemöta dem med sitt leende. Och en fråga..
Men vägen dit är inte enkel, och den är lång.

Då hon äntligen passerat, startar livet åter, denna gång för att slutföras.
Men livet i behåll och att själv bestämma över det och hennes kropp.

Då hon är fria att ta tag i dagen, Och bestämma hur just henns liv ska passera.
Då hon redan innan sin födelse valde sitt liv. Sina upplevelser. Och sina erfarenheter.
Alla misstag hon gjorde och kommer att göra.
Det var sådant hon valde innan hon Föddes till detta liv.

En männsika undrar så många gånger över sin mening i livet.
Den meningen visste Hon redan innan hon föddes.
Men då hon sedan placerades i sin familj glömde hon det,
för att åter igen minnas då hon ska bli ett med världen igen.

Detta långa men ändå korta liv hon skänktes är dock inte så långt som hon tycks tro.
Då hon ser jorden åldras varje sekund hon lever.