Ytterligare en gammal text. När jag läser detta inser jag vad jag tagit mig igenom.
Hur långt jag faktiskt gått. Och hur långt jag kommit. 
Jag ligger inte längre ner, fine att jag gråter, fine att jag hatar.
Men jag står, och jag tar striden när den kommer, och lämnar med en vinst.


Worthless, Varsågod, be my guest.
Sparka på dom som redan ligger ner.
För vad vet du om psykisk smärta. Vad har du känt av den?
Att varje dag dra på sig en mask så ingen ser. Att ingen ha och prata med.
Att någon enstaka gång hittar de kryphålen innan du hinner laga dom, och krossar igenom hela bergsväggen. Knäcker dig totalt. Sparkar lite till, gnatar lite mera, klagar till fördärvet.

Jag försöker dagligen resa mig upp, gå igenom en dag till, vara en dag närmare slutet.
Hur mycket till ska jag orka.

Jag har ingenting absolut Ingenting medans du har allt.

För jag kämpar som en idiot, jag kravlar på stenad mark med blödandes knän och utan naglar kvar, ty jag andvänt de alla till att klättra upp och försöka gräva mig ut.
Förgäves, för där uppe står alltid någon till att sparka mig långt, långt ner igen, mycket längre än jag var först.

Och återigen måste jag resa mig upp, torka blodet och alla tårarna.
Möta dom alla med ett leende, och låtsas vara glad, få dom att tro att allt är bra. Att jag mår bra.
Att jag kommit över.
Hur ska jag göra det, då ängen blomstrade som aldrig förr.

Hur ska jag klara mig när ingen finns där att lita på. Ingen att prata om mina innersta hemligheter, min största smärta, min hemlighet så djupt inne i det dolda så inte ens jag vill titta där någonsin mera.

Samlandet av nya krafter som jag snart inte orkar mera, orkar inte torka tårarna, ser bara bloder rinna, och hoppet sakta försvinna.

För du har väl aldrig kännt smärta. Du har väl aldrig haft alla emot dig. Kämpat i de värsta motvindarna i de brantaste backarna i det djupaste vattnet.

Hur kan du veta hur det känns?