Musten gick återigen ur mig idag.
Det här är sjukt svårt!

Jag krigar inte bara med att göra någonting jag inte är skapt för, utan även mina egna känslor.
Vilken väg ska jag gå? Hur kommer jag vidare?
Jag känner fortfarande även om jag inte angagerar. Det svider. Det bränner.
Jag saknar dig!
Varje timme, varje minut. Det går inte en dag utan hopp och förväntan.
Varför gör det så jävla ont? Varför känner jag mig så fruktansvärt ensam och misslyckad?

Ställ tillbaka min tid! Snälla? Kan jag få börja om? Starta på 0 igen? Vara liten, krypa. Gråta när jag slår mig, skratta när någon gäspar. Skrika när det inte går som jag vill. Sparka och slå.
Jag vill inte ha ansvaren. Jag vill inte vara vuxen! Inte idag, inte nu. Jag vill inte känna.


Vart hittade jag kraften ifrån? Vem lurar jag?

Jag hatar dig!!
Don't leave me like this. You didn't even try... Why?