Det tog ett år. Ett år att ens kunna andas. Att lära sig leva med smärtan. Att pressa undan den och att acceptera. Sedan passerade ytterligare en höst. Det blev december.

Hjärtat tog en volt. Och ett enda hjärtslag förändrade hela min vardag.
Jag föll, långsamt och utan kontroll.

Och när jag väl samlat mig, accepterat bubblet i magen. Och tog steget fullt ut, levde jag åter igen.
Det behövdes så lite, och ändå så mycket. Sen föll alla bitar på plats igen.
För ett litet tag, en minut eller två. Och en natt på sitt hörn. Så var allt förlorat och hjärtat började slå.

Och sen insåg jag, att Patrik inte längre betyde någonting.
Att livet kunde fungera. Att luften gick och andas.
När hjärtat slog, och jag gick emot alla principer.

För att sedan tappa kontrollen och förlora på nytt.
Han som fick mig att skratta och le.

Man säger förlåt, där ingen hör. Man hoppas och önskar.
För kanske en dag, slår drömmar in.
Jag vet, jag tror! Att under kan ske, när du som minst anar det.





Det är när hjärtat får bestämma som förnuftet tar semester.