Hjärtat kniper igen lungorna i perioder på mig och luften försvinner, det blir tugnt att andas och hjärnan snurrrar.

Rent ut sagt håller det på att driva mig till vansinne. Självklart är det känslor som spelar in och tar en lov igenom hjärnan på mig. Jag kan inte stänga av det, ännu mindre koppla bort det.
Det resulterar i att jag inte heller får speciellt mycket gjort och att jag hela tiden måste anstränga mig för att nå resultat.
Vad hände och varför?

Eller snarare, vart blev det fel?

Jag har som vanligt analyserat detta i alla vinklar utan strörre framgång. Fast det beror på hur man ser på det, jag hittar ett svar, men eftersom jag återigen fastnar i snurran upplever jag svaret som fel.

Och ställer mig återigen frågan om varför? Jag försöker på alla sätt motsäga mig situationen, den är rent ut sagt ganska absurd. Men jag tror att det satte så djupa spår att jag glömt bort tiden innan. Med åldern försvann även min ilska och den förlåtande sidan blev större.

Istället för hat och ilska, är det nu förståelse och förlåtelse. Enklare att ta på sig själv skulden till allting.
Om något av dessa 2 val är rätt eller fel är nog ganska logiskt inget av dom.

Men det är det finurliga med mig, allting är inte svart och vitt.

Jag kan vända på en sekund, och däremellan vara den lyckligaste i världen.
Det gäller att lära sig...


 


If all you need is forever?