Det är ingen nyhet att min lördag var sämst.
Redan på fredagen somnade jag med svag panik och ångest.
Det är aldrig bra att somna så, eftersom jag vaknar tio gånger värrre. Först ville jag inte kliva upp sedan var det kaos i mitt huvud. Jag satt hela dagen och försökte få iväg brevet och misslyckades igen.
Jag är egentligen ingen misslyckad människa, jag har bara motgångar där jag är duktig på att berätta för mig själv hur värdelös och dålig jag är. Inte direkt peppande.

Istället för att acceptera mig själv fullt ut, är jag avundsjuk och svartsjuk på andra. Ser vad dom har som jag vill ha men inte har.
Jag hakar upp mig på det och fastnar i ett dumt läge.
Det är när jag fokuserar bort det och tror på mig själv som jag lyckas. Och allting följer planen.

Men som sagt, hur roligt vore det om allt gick bra jämt? Vad har man då att kämpa för? Ingenting.

Jag behöver mina motgångar, även om jag just då hatar dom. Dom tar knäcken på mig. Jag gråter och begraver mig i ångest och panik. Jag stänger in mig i en bubbla och stänger av omvärlden.
Det fungerar väl sådär. Men med facit i hand är det motgångarna som ställt mig upp.

Det är ren och skär envishet och viljan artt bevisa att jag kan som tagit mig hit.
Jag kan bara gå längre!

Det här citatet följer mig i varje motgång.
Var inte rädd för motstånd - kom ihåg att det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger.