This is pain!
This way is killing me anyway, and i don't know how to get out of it.
It's just that simple! And now i find out, Iv'e erased everything.
Augusti 2010. Ibland behöver man påminna sig själv...
Jag ska försöka.
Och jag ska sluta tänka.
Sluta grubbla, sluta älta och sluta analysera.
Efter att ha spenderar dagar och nätter åt tankar och funderingar olika vinklar på alla situationer och händelser, tjatat hål i öronen på mina vänner, har jag insett att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör.
Allting ligger hos dig, och du, du kommer aldrig släppa in mig riktigt så långt som jag vill. Du är inte redo att gå vidare.
Det gör någonting fruktansvärt ont att inse och verkligen ta detta beslut. Men för mig är det detta som gör absolut minst ont även om det svider som mest nu.
Jag ska inte ljuga, jag har faktiskt aldrig ljugit för dig. Jag har inte ens förösökt skydda dig från någonting. Utan från första stund öppnade jag mig totalt, jag tog mitt livs vildaste chansning. Det fick helt enkelt bära eller brista. Det kan ju inte mer än gå åt skogen.
Men aldrig trodde jag väl att jag skulle falla så stenhårt som jag gjorde. Aldrig trodde jag att kroppen kunde skrika så mycket efter en människa. Att det kan kännas så tungt att inte få vara nära någon.
Jag har saknat, jag har älskat, jag har varit kär. OM jag har!
Men Aldrig någonsin har jag haft ett så starkt behov efter en människa som jag har av dig.
Jag trodde att allt skulle bli lättare efter en natt nära dig. Att allt skulle klarna. Att det inte spelar någon roll vad du vill så länge jag får se och höra av dig ibland.
Och det gör mig heller ingenting att du inte vet vad du vill. Det är inte där problemet är.. Min smärta kommer när du försvinner. När du inte hör av dig på flera dygn.
När jag lämnas åt att tänka och grubbla. När jag behöver längta efter någonting som bara är till låns.
Och där förstår jag dig inte heller. Hur kan du göra som du gör? Du hämtar mig, fast jag säger nej? Du ringer, och inte bara en gång. Du skriver god natt, även om vi inte hörts på en hel dag eller två.
Men nu helt plötsligt är du bara knäpptyst?! Och jag jag hör inte heller av mig.. Varför? Egentligen ganska simpelt. Det gör för ont. Varje gång jag tänker på dig svider det,
