Maria har numera även lovat att dränka mig, utöver att hon redan sagt att jag ska strypas.
Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller ledsen över detta, eftersom hon poängterar det med hatkärlek.

Helgen var lugn, vi har lyckats göra ingenting.
Inget stall, ingen pulka. Inga krav och bara rastningar med William som knappt kan gå pga kylan.


Det har nu gått en vecka utan häst. Ännu så länge är det skönt. Men sedan låg jag ju även totaldäckad i början av veckan och var något otroligt lycklig över att jag inte hade en häst att lyckas trolla fram passning åt.
Även idag poängterade jag lyckan över att slippa åka ut. Jag har verkligen aldrig låtit vädret hindra mig.
Men jag måste ärligt säga att hur mycket denna snö än glädjer mig saknar jag inte känslan av att fingrarna och tårna håller på att ramla av pga att man står och mockar en utebox med metalgrep.
När inte ens vantarna hjälpte för att hålla kylan ute.