Jag tror att jag underskattar mina vänner ibland. Jag värdesätter dom till oändlighet. Men jag vill klara mig själv. Det är såna här dagar man får reda på vilka som verkligen står där. Vilka som bryr sig och vill hjälpa till på alla sätt dom kan och inte kan. Jag älskar er för det. Ni är guld värda! Tack! Johan, för erbjudandet om en axel. Erbjudandet att prata med grannarna, att du nämner eran skörd. Tak och någonstans att sova om det krisar. Cattis, för att du är hjärna åt mig när jag inte kan. Maria för alla gånger vi inte går ihop och stunder jag undrar vad vi håller på med. Men som jag sa vi lyfter bara fram allting dåligt. Dags med allting bra. Alex, för att du löser allting när jag vänder om och springer. För att du står kvar alla dom gånger jag slänger på i örat på dig. Bara för att jag gått över gränsen ytterligare en gång. Ingeborg, för att du är den vuxna människan som är helt utomstående och försöker ta ner mig på jorden. Och för att jag nästan alltid lyssnar på dig. Lena, för att du låter mig älta och sprider så mycket glädje omkring dig- utan att du själv vet hur mycket du gör för dom du släpper in. Hur mycket du betyder. Att jag släpper allting när du ringer. Mamma, för att du aldrig tvivlar! Johanna, Nattis, Jennifer. <3