Jag går ju till kiropraktorn i tid och otid, främst efter förra vintern då jag lyckades snedvrida mitt becken, för att sedan ramla av en häst och lyckas med en dubbel bäckenbensförvridning. Det var inte skönt vill jag lova.
Kort förklarat hamnar svanskotan för långt ner och därmed i kläm... Ni kan ju själva tänka er.

Nu har det varit lugnt sedan i höstas fram tills för några veckor sedan då en kota mellan skulderbladen ligger snett, det känns ungefär som en luftbubbla som inte går att trycka tillbaka, vilket gör att jag 30-40 gånger per dag, minst drar tillbaka axlarna och pressar ihop skulderbladen för att knäcka till detta. I allt ifrån 1 minut upp till någon timme känns det sedan okey, för att sedan upprepa samma procedur igen.
Detta börjar bli lagom uttröttande och framför allt är det inge vidare bra att gå sne såhär länge, till mitt försvar har jag verkligen inte råd att gå och knaka till det.
Nu måste jag dock ta mitt förnuft till fånga och göra det, av flera anledningar.
Men framför allt för att jag när denna långdragna förkylning släpper börja träna ordentligt. Jag har mitt mål att bli fit 2012 och det ska jag bli. Men det verkar väldigt dum att muskla upp runt en sned kota, för det kommer garanterat bli svårare att få den i rätt läge efter muskling.


Någonting jag saknar i detta är faktiskt tränings-sällskap. Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma till den insikten. Men faktiskt. Någon att springa med, någon som sporrar mig till något så simpelt som situpps eller andra lätta hemmaövningar till en början. Sällskap på mina Power-promenader.
Jag tror dock som allting annat att det blir svårt och få ihop tider med någon, alla är så upptagna och när man väl ses är det för annat än träning. Kanske ska annonsera?