Ett kapitel som varit nödvändigt att gå igenom.
Jag har förlorat många tårar i det.
Jag har känt smärta och saknad till färdärvelse.
Men jag har aldrig varit arg. Idag först såg jag dig för den du var.
Det vackra skimret försvann... Och som vanligt klarnar så mycket när man avslutat ytterligare en sak.

Jag är glad att jag frågade, jag är glad att du svarade! Trevligt, som den väluppfostrade människa du är.
Samtidigt som jag insåg att du inte är ett dugg bätttre. Jag gav mig själv rätten att hata dig idag, att faktiskt bli arg för att du gjorde som du gjorde.

Du är svag! Vek, och självisk! Jag är glad att du inte finns i mitt liv.

Men jag säger också tack för knuffen åt rätt håll. Tack för tiden du gav, glädjen jag fann. Styrkan jag samlade.

Jag kan aldrig hata dig, men jag tillåter mig själv ilska, och att vara förbannad. Om så bara för en minut här och var. För du är inte värd en enda tår till! Du var aldrig värd dom från första stund.
Och jag lärde mig den hårda vägen.

Men bara därför ser jag klart nu. Och jag vet vart jag ska.
Jag fick ett mål.
Jag vet exakt vad jag vill ha! Jag vet vad jag behöver.

Du var en lärare på vägen, en milstolpe jag inte hade klarat mig utan.