Tankar och funderingar.
Varför gör jag alltid allting tio gånger mer komplicerat än det är?

Jag vet så väl att jag måste göra en stor förändring i mitt liv. Jag måste kasta mig ut, utan vingar, utan någon som fångar mig.
Ta det där steget ut över stupet och se vart jag landar.

Så varför gör jag inte det?
Enkelt, jag har inte råd, jag har fortfarande ansvaret över Miranda, och jag har William att tänka på.
Jag är redo, för länge sedan egentligen att gå vidare, men jag har inte kunnat erkänna det för mig själv förrens nu.

Och mitt i allt detta träffar jag någon som lyckas låna en bit av mitt hjärta. Och återigen står jag på kanten och balanserar. Kluven, och önskar att jag kunde dela mig i två.


Jag är trött på mitt rum, trött på min vardag, trött på kristineberg, trött på Stockholm. Trött på samma gamla tunnelbana. Det är samma sak varje dag!

Jag vill se nytt, göra nytt. Göra som jag gjorde förut. Innan Miranda. Springa, hoppa, flyga. Drömma.


Jag ska bara ta reda på vart du står, jag ska lösa Miranda, jag ska trolla fram pengar, sen sticker jag!
Bort, bort bort... Så som jag planerat i alla dessa år.

Jag ska ut, jag ska stå på egna ben, jag ska lyckas jag ska nå fram!
Jag ska låta min dröm bli sann!


 

-När jag inte kommer på något annat gör jag såhär-
Vi lyckades nog få så gott som alla mina minspel på bild igår jag och Maria.